Jag är idag 47 år och när jag gör en tillbakablick på mitt liv ser jag att min barndom/ tonår bestod av en hel del naturlig rörelse. (Vi var gärna ute med min familj i naturen, jag gillade att bada, hoppa, springa, leka och gymnastiserade både i gymnastikföreningen och hemma) men som för många andra avtog leken och jag ville i tonåren inte tävla inom gymnastiken. Jag tog oftast bussen eller fick skjuts. Som vuxen var det direkt tungt att få till att börja igen men visst gjorde jag några försök till att simma och gå på gym men lyckades inte hålla i och det blev svårt att övertyga både mig själv och så småningom min man om att köpa ett årskort när jag endast använt två månader av det senaste…

Så kom barnen och att få gåvan av tre fina pojkar under 3,5 år innebar en hel del spring och arbete men även massvis av kärlek men mindre och mindre tid att reflektera över mig själv och mina övriga behov. Jag arbetade deltid som förskollärare men mer än heltid hemma. Tröttheten var min följeslagare men det gick ändå. En period hade jag två jobb. Mannen hade fullt upp med sitt jobb och företag. En sommar minns jag att jag funderade över min oförmåga att varva ner. Jag gjorde ett stresstest på 1177 och jodå där stod att jag låg i riskzonen och borde se över hur jag levde. Men vad ändrar man när man trivs med sina båda jobb och älskar att ge sina barn av sitt liv? Jag försökte ”ta det lite lugnare” men det var en stor utmaning som livet såg ut då. 

Under hösten samma år vaknade jag en dag med ett intensivt ringande i mitt högra öra samtidigt hade jag en känsla av lock för örat och hörde lite sämre. Konstigt då jag inte var förkyld och jag vet att vi pratade kring om detta kunde vara tinnitus som man ju hört en del om. Läste mig till att man kan ha tillfälliga ljud i öronen som går över men mitt gick inte över och jag började höra sämre så jag bokade tid hos doktorn. Hon konstaterade att allt såg fint ut men om du hör sämre får vi göra ett hörseltest. 

Sagt och gjort, hörseltestet visade att jag var nästan helt utan hörsel på en viss frekvens. Sen minns jag inte turerna mer än att jag fick beskedet att jag drabbats av ”plötslig dövhet”. Min hörsel på högra örat försvann nästan helt och rädslan tog över. Varför får man detta? Kan det gå över? Kan jag plötsligt bli döv även på andra örat? Ska jag börja lära mig teckenspråk? Kan jag arbeta med barn och musik som jag älskar? Stress eller virus blev sjukvårdens svar. Jag fick även utredas neurologiskt för att utesluta allvarligare diagnoser. Läkarna såg min oro ledsenhet och undrade om jag vill prata med en kurator. Det blev en fin kurator som ledsagade mig igenom den svåra tiden. Magnetröntgen bokades men kuratorn lugnade mig med att det inte behöver vara någon allvarlig diagnos hon trodde stressen var orsaken. Barnen var 5, 7 & 8 år och livet var fullt av det mesta. Jag blev sjukskriven i dryga två månader. 

Neurologisk undersökning, ryggmärgsprov och magnetröntgen visade en frisk kropp! Hörseln var ff nedsatt men bättre och tinnitus skulle jag kunna lära mig att leva med. Jag sa upp mig från mitt ena jobb och försökte jobba aktivt med återhämtning i form av att sätta gränser, aktiv vila och dagliga promenader. 

Efter ett halvår valde jag att gå vidare och fick chansen att prova ett nytt jobb inom öppna förskolan men någon månad före starten mitt i semestern hände något för mig väldigt märkligt. En morgon började tårar rinna o landade sakta i tallriken med fil. Min man undrade varför jag grät och jag visste inte anledningen. Bara en ledsenhet. Han kramade och tröstade mig så gott han kunde men kvar dröjde sig en känsla av nedstämdhet. Om perioden när min tinnitus och hörselnedsättning startade var kantad av oro var denna period av annan karaktär, en depression var i antågande. Tanken blev tyngre, oron större och höll i sig. Jag tog kontakt med min kurator igen och hon var lugn och tröstande och erbjöd mig nya samtal. Jag klarade att gå till mitt nya jobb ett par veckor men sen tog det stopp och jag grät förtvivlat över att behöva meddela min chef detta. Jag fick en fantastiskt fin förståelse och orden han sa har följt mig i många situationer av otillräcklighet ”Johanna, backa hem igen” Ta din tid att få lov att må bättre igen. 

Sorgen och känslan av misslyckande och vilsenhet slog mig nu med full kraft. Sömnlöshet pga. ångest, mer eller mindre ständig gråt och enorm oro för framtiden. Jag fick hjälp av vänner och familj och min mamma bodde hos oss och höll mig uppe under två veckor. 

En dag orkade inte min hjärna processa mer tankar och jag bestämde mig för att jag nog trots ett stort inre motstånd behövde mer hjälp från sjukvården. Det var helg och min vårdcentralen stängd men efter samtal med sköterskan på 1177 kom vi fram till att om inte helgens jourmottagning kunde erbjuda mig tillräcklig hjälp fick jag ringa psykakuten. Mitt hjärta slog hårt och rösten bar mig knappt. Men jag gjorde det, sa att jag kan inte ha ännu en natt med denna ångesten- Hjälp mig! Jag var så rädd att halka ännu längre ner i depressionstankar så min inställning till att ta medicin hade förändrats. 

Jag hade behov av hjälp och fick en lindrig medicin mot depression ett sk SSRI-preparat.  Kuratorn hjälpte mig att acceptera att jag mådde som jag mådde och vi kunde börja jobba med alla mina frågor och funderingar. Medicinen o samtal samt stöd från familj och vänner blev mina kryckor som kunde börja en läkningsprocess. Jag hade även ett hopp genom min kristna tro som har varit den som burit mig igenom mycket. Kände mig aldrig värdelös och jag trodde på en mening med mitt liv och hade en stark vilja att finnas till mitt i detta men frågan ”varför hände det mig” var central och jag kände mig oerhört vilsen och liten. Som om någon ställt mig ute i en milsvid skog utan karta eller kompass. Kände mig som 8 år fastän jag var 38. Hur skulle jag klara att ta hand om våra barn?

Minns så väl när vår yngsta son som då var 6 år sa – Jag trodde inte vuxna kunde gråta så mycket! Jo, det kan dom, sa jag och kramade honom men jag är ändå glad för er. Svårt att förstå för barnen men de fick vara delaktiga i min ledsenhet som då o då dök upp från ingenstans och övermannade mig. Jag berättade att jag hade en depression och att jag fick hjälp av doktorn och skulle må bättre. Min man var med på samtal hos kuratorn och vi fick hjälpas åt att orientera oss i vår nya situation. 

En knackig men återhämtande höst blev det. Jag minns så väl när jag tog ett extra litet skutt på min promenad och tänkte att där fanns den igen- känslan av att det kommer bli bra, känslan av kärlek till själva livet.

Som ett led I min rehabilitering hade jag förmånen att få delta i en trädgårdsrehabiltering i Kvidinge. Det var en sådan tröst o värme att få finnas där. Gå en promenad, klappa fåren, titta på hönsen, sitta på en stubbe, göra kransar, laga mat, dricka te framför brasan, lyssna till högläsning och möta andra som var sjukskrivna. 

Sakta men säkert återkom tron på en framtid men prestation var ett tungt kapitel, hur skulle jag kunna jobba? Jag vet att jag tänkte ut ett enkelt jobb som att sälja korv men kände genast hur stressen tog tag i mig. Hur skulle jag kunna ge rätt service och tänk om någon skulle klaga? Då skulle jag bli osäker, börja gråta och vilja rusa därifrån. 

Möten på försäkringskassan och arbetsförmedlingen tog mycket kraft och drog upp känslan av lågt självförtroende. Men det fanns väl ändå en möjlighet för mig att börja om o tänka nytt? Sagt och gjort så blev det en tid av arbetspraktik i en barnklädesbutik.

Dagarna gick fort och jag blev fint omhändertagen av min nya chef och kollegor. De trodde att jag kunde! Så småningom fick jag börja arbeta där och jag gladdes över känslan av att lita på mig själv igen. Det var roligt på jobbet! Jag utvecklades och jag skapade tid till träning och märkte hur oerhört stor skillnad den gjorde i mitt liv. Jag gick kontinuerligt till gymet och tränade på pass tre dagar i vecka. Det hjälpte mig till distans från vardagens bekymmer och gjorde att jag fick mer reservkraft. 

Jag blev kvar i butiken i fyra år men kände under senare delen en längtan att arbeta mer med människor än endast vid försäljning. Här föddes mina första tankar om att jobba med hälsa eftersom jag sett hur stor betydelse den hade i mitt liv. Jag började kolla på hälsocoachutbildningen men även kolla efter jobb där jag kunde använda mig av min glädje över att hjälpa andra att utvecklas. Jag sökte några jobb och fyllde i ansökan till utbildningen och efter ett besök på en mysig förskola med bra cykelavstånd kunde jag se en ny framtid. Skulle jag våga? Ja, det gjorde jag! 

Det blev två fina år med förskolebarnen i fokus men tyvärr gjorde sig känslor av stress att jag blev sjukskriven ytterligare en period. Vi vet ju inte vad livet har för oss och även när vi tror vi har räknat ut allt så bra så kan det hända saker som gör att återhämtningen uteblir. Nu visste jag vilken hjälp jag kunde få men återigen kom känslan av misslyckande, frågan varför jag och annat som gav ångesten spelrum. Denna gång fick jag samtal med psykolog, medicin och använde mig av mina tidigare sätt att få kontakt med lugn- och ro systemet. Det blev många promenader, vistelse i naturen och att komma igång med att använda kroppen mer aktivt igen. 

Så…. detta var en lång historia om mig men nu vet du varför jag valde detta yrket och varför jag valt att jobba med hälsa inte enbart på ett sätt eller ur ett perspektiv utan med helhetsperspektivet. Jag tror och hoppas att jag kan hjälpa dig att upptäcka fler möjligheter till förändring i ditt liv. Varmt välkommen att kontakta mig!